Ett tungt farväl väntar idag

Tomas Holgerssons begravning äger rum i Frödinge idag klockan 10. Vi är många centerpartister som kommer att vara där för att hedra honom och säga farväl.

Må hans själ vila i frid.

Själv har jag en skatt av goda samtal, kloka råd och en hel inkorg med välformulerade mejl. Tacksam för dem. Min sista hälsning till Tomas idag kommer att bli att jag ska minnas, plocka fram och använda de goda råd han gett mig. I det sista mejlet till mig skrev han , dagen innan han dog:

”Det räcker väl att barn och barnbarn får ta över vårt förändrade klimat, vårt kärnkrafsavfall, våra förgiftade jordar, nedsmutsade hav och sinande naturtillgångar, ska de dessutom betala våra ekonomiska skulder?”

På nomineringsstämma framförde maken Göran Nachtweij en av hans favoritlåtar på ett mycket finstämt sätt och det får avsluta detta blogginlägg. Orden passar in perfekt på minnet av Tomas Holgersson och det tomrum vi känner idag och framöver när vi inte längre kan slå en signal till en av de mest pålästa och kunniga jag känt.

STRÖVTÅG I HEMBYGDEN

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, var mig hälsad! - Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, men så svagt som det blott vore drömt: "Det är kastat för vind sedan tjugo år, det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal."