Publicerad 2013-06-21 00:05 Tyvärr kan jag av något outgrundligt skäl inte ta bort denna annons så den får vi leva med. Vänligen, bortse från den!
Kolumnen – Richard Swartz.
I Slovenien är skillnaden mellan en politiker och en bankdirektör försumbar; alla ryms i samma lilla politiska elit. Kanske är landets litenhet ändå dess största tillgång under den pågående krisen.
Formuleringar som small is beautiful eller size doesn't matter kan nog vara både välmenande och emellanåt till och med trösterika, men hur mycket de har med vår verklighet att göra är en helt annan sak.
I Jugoslavien var Slovenien annorlunda: den del av federationen där tågen gick i tid, partifunktionärerna ljög mindre och restaurangernas borddukar var renare. Också i Serbien, Kroatien eller i Bosnien visste man att det var så. Det väckte ofta avund. Åtminstone brukade man där snabbt förklara att Slovenien kanske var rikare och mer välordnat, men så litet att det inte hade något som helst inflytande över vad som hände i Jugoslavien.
Slovenien skulle vara en quantité négligeable.
Denna litenhet tycks nu ha drabbat landet självt. Med en befolkning på 2 miljoner invånare blev landet 2004 medlem av EU och tre år senare den första östeuropeiska staten som kvalificerat sig för euron. För alla de andra blev Slovenien förebild, åtminstone önskedröm, en stat som verkade höra hemma i en helt annan division.
Och så det plötsliga syndafallet: nästan över en natt störtades Slovenien ner i EU:s hjälpklass och hamnade näst intill Grekland, Portugal, Irland och Cypern som inte längre själva kan finansiera sig utan tvångsförvaltas av trojkan (Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen), denna räddare i nöden, men som av stolta patrioter eller nationalister snarare uppfattas som en modern variant av Apokalypsens fyra ryttare. Den fjärde är självfallet Tyskland, med sina ständiga krav på bot och bättring (läs: på besparingar).
Men ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Ty i Slovenien går tågen fortfarande i tid, restaurangernas dukar är hela och rena och landets politiker ljuger inte värre än någon annanstans.
En del av förklaringen till att omvärlden överraskades är att den slovenska krisen är så utpräglat hemmagjord. Till övervägande del har den just med landets litenhet att göra. Men vem utomlands håller reda på vad man har för sig i den lilla alprepubliken? I ett samhälle där nästan alla känner alla liknar de samhälleliga reflexerna stammens eller klanens; gemenskapens överlevnad och oberoende är outtalad utgångspunkt för all politik, men med autistiska och mot omvärlden misstänksamma undertoner som emellanåt ger slovenerna fler fiender än vänner. Ty att större och mäktigare grannar ofta försett dem med begripliga skäl att värja sig mot omvärlden är inte hela förklaringen.
Till skillnad från andra östeuropeiska stater har Slovenien efter kommunismens fall aldrig brutit upp gamla strukturer eller genomfört omfattande privatiseringar. Det har varit medveten, konsekvent politik, oberoende av vilken regering som råkat sitta vid makten. Från Titos socialism har man gått till något slags statskapitalism. Mycket har förblivit i just statlig hand, från telekommunikationer bort till bryggerier, och inte minst gäller det landets banker: drygt 70 procent (!) av bankväsendet ägs eller kontrolleras av den slovenska staten samtidigt som utländska banker tillåtits spela en bara blygsam roll i marginalerna. Kontrasten är slående till nästan alla andra stater i Östeuropa: där är banksektorn sedan länge under utländsk kontroll.
Det är svårt att inte tolka detta som en liten nations försök att helt på egen hand sköta sina affärer och inte bjuda utlandet ens på minsta bit av kakan. Men chauvinismen har bedragit visheten och priset visat sig vara förskräckande högt. Ty i Slovenien är skillnaden mellan en politiker och en bankdirektör försumbar; alla ryms i samma lilla politiska elit. Politikern har kunnat beställa fram billiga krediter till företag som för länge sedan borde ha avvecklats, så köpt sig röster och tid, medan den politiskt uppbackade bankiren inte behövt bry sig om i fall hans långivare varit kreditvärdiga eller ej.
Resultatet är dagens kris. Minst en femtedel av alla utestående krediter anses förlorade för gott. Utländska bedömare misstänker att det rör sig om mycket mer, men transparens är inte någon bra slovensk gren: de egna räkenskapsböckerna behandlas patriotiskt, nästan som en statshemlighet. Bankernas eget kapital är helt otillräckligt; i praktiken är flera sannolikt redan bankrutta. Denna sommar måste Ljubljana låna upp cirka 3 miljarder euro för att finansiera gamla lån. Det går kanske, åtminstone om de internationella finansmarknaderna fortsätter att hålla sig lugna.
Men riktigt hur illa det står till vet inte ens de närmast inblandade. Denna symbios mellan politik och finans fungerar också som ett slags generell mörkläggning som det senaste halvåret väckt medborgarnas vrede: landets ”hela politiska elit” är korrupt och måste avgå; ibland har våldsamma demonstrationer skakat flera slovenska städer. De bidrog till att denna vår störta den konservativa regeringen under Janez Jansa och med honom hans drastiska åtstramningspolitik. Ytterst tveksamt är dock om den center-vänsterregering som följt på Jansa har något alternativ till vad han försökte göra. Dess främsta uppgift är att försöka övertyga trojkan om just den saken.
I sista hand är kanske Sloveniens litenhet ändå dess främsta tillgång: ännu ett euroland på akuten vore dålig reklam för EU. Bättre då att – på något sätt – hålla landet flytande med vad som ur Bryssels perspektiv trots allt bara vore växelpengar.
Formuleringar som small is beautiful eller size doesn't matter kan nog vara både välmenande och emellanåt till och med trösterika, men hur mycket de har med vår verklighet att göra är en helt annan sak.
Slovenien skulle vara en quantité négligeable.
Denna litenhet tycks nu ha drabbat landet självt. Med en befolkning på 2 miljoner invånare blev landet 2004 medlem av EU och tre år senare den första östeuropeiska staten som kvalificerat sig för euron. För alla de andra blev Slovenien förebild, åtminstone önskedröm, en stat som verkade höra hemma i en helt annan division.
Och så det plötsliga syndafallet: nästan över en natt störtades Slovenien ner i EU:s hjälpklass och hamnade näst intill Grekland, Portugal, Irland och Cypern som inte längre själva kan finansiera sig utan tvångsförvaltas av trojkan (Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen), denna räddare i nöden, men som av stolta patrioter eller nationalister snarare uppfattas som en modern variant av Apokalypsens fyra ryttare. Den fjärde är självfallet Tyskland, med sina ständiga krav på bot och bättring (läs: på besparingar).
Men ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Ty i Slovenien går tågen fortfarande i tid, restaurangernas dukar är hela och rena och landets politiker ljuger inte värre än någon annanstans.
En del av förklaringen till att omvärlden överraskades är att den slovenska krisen är så utpräglat hemmagjord. Till övervägande del har den just med landets litenhet att göra. Men vem utomlands håller reda på vad man har för sig i den lilla alprepubliken? I ett samhälle där nästan alla känner alla liknar de samhälleliga reflexerna stammens eller klanens; gemenskapens överlevnad och oberoende är outtalad utgångspunkt för all politik, men med autistiska och mot omvärlden misstänksamma undertoner som emellanåt ger slovenerna fler fiender än vänner. Ty att större och mäktigare grannar ofta försett dem med begripliga skäl att värja sig mot omvärlden är inte hela förklaringen.
Till skillnad från andra östeuropeiska stater har Slovenien efter kommunismens fall aldrig brutit upp gamla strukturer eller genomfört omfattande privatiseringar. Det har varit medveten, konsekvent politik, oberoende av vilken regering som råkat sitta vid makten. Från Titos socialism har man gått till något slags statskapitalism. Mycket har förblivit i just statlig hand, från telekommunikationer bort till bryggerier, och inte minst gäller det landets banker: drygt 70 procent (!) av bankväsendet ägs eller kontrolleras av den slovenska staten samtidigt som utländska banker tillåtits spela en bara blygsam roll i marginalerna. Kontrasten är slående till nästan alla andra stater i Östeuropa: där är banksektorn sedan länge under utländsk kontroll.
Det är svårt att inte tolka detta som en liten nations försök att helt på egen hand sköta sina affärer och inte bjuda utlandet ens på minsta bit av kakan. Men chauvinismen har bedragit visheten och priset visat sig vara förskräckande högt. Ty i Slovenien är skillnaden mellan en politiker och en bankdirektör försumbar; alla ryms i samma lilla politiska elit. Politikern har kunnat beställa fram billiga krediter till företag som för länge sedan borde ha avvecklats, så köpt sig röster och tid, medan den politiskt uppbackade bankiren inte behövt bry sig om i fall hans långivare varit kreditvärdiga eller ej.
Resultatet är dagens kris. Minst en femtedel av alla utestående krediter anses förlorade för gott. Utländska bedömare misstänker att det rör sig om mycket mer, men transparens är inte någon bra slovensk gren: de egna räkenskapsböckerna behandlas patriotiskt, nästan som en statshemlighet. Bankernas eget kapital är helt otillräckligt; i praktiken är flera sannolikt redan bankrutta. Denna sommar måste Ljubljana låna upp cirka 3 miljarder euro för att finansiera gamla lån. Det går kanske, åtminstone om de internationella finansmarknaderna fortsätter att hålla sig lugna.
Men riktigt hur illa det står till vet inte ens de närmast inblandade. Denna symbios mellan politik och finans fungerar också som ett slags generell mörkläggning som det senaste halvåret väckt medborgarnas vrede: landets ”hela politiska elit” är korrupt och måste avgå; ibland har våldsamma demonstrationer skakat flera slovenska städer. De bidrog till att denna vår störta den konservativa regeringen under Janez Jansa och med honom hans drastiska åtstramningspolitik. Ytterst tveksamt är dock om den center-vänsterregering som följt på Jansa har något alternativ till vad han försökte göra. Dess främsta uppgift är att försöka övertyga trojkan om just den saken.
I sista hand är kanske Sloveniens litenhet ändå dess främsta tillgång: ännu ett euroland på akuten vore dålig reklam för EU. Bättre då att – på något sätt – hålla landet flytande med vad som ur Bryssels perspektiv trots allt bara vore växelpengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar